Söker prästjobb. Jag har bara några små kriterier.

Nummer tre i serien 10 fördomar mot sociala medier: Det där med sociala medier är inte riktigt min grej!

Jag söker jobb. Om det finns någon därute som behöver pastor så ryck mig i prästskjortsärmen. Jag har bara några små kriterier…

Jag använder inte telefon. Att vara anträffbar är viktigt men känner mig obekväm i att prata med luren i handen. Och om man en gång börjar med det där så sitter man plötsligt där och är anträffbar största delen av arbetsdagen. Det är tid som kan användas bättre. Och sen en annan sak. Jag är en stadsmänniska och det där med lantliv är inte riktigt min grej. Flera kilometer av olika transportmedel, osexiga gummistövlar och alla som känner alla (hur skiljer man längre på jobb och fritid?) – nej, det är ingenting för mig! Önskar därför att min kommande kallelse kunde begränsas till några centrala kvarter. Ska vi säga så?

Skulle du anställa mig? Nej knappast. För det är inte (eller åtminstone borde det inte vara) okej att ställa sådana krav. Är jag kyrkanställd så hör det till mina uppgifter att vara anträffbar. Det hör till att jag går ut till alla människor oberoende om de bor en hissresa eller tre bussbyten ifrån.

Men ändå är det argument som får applåder när de används om sociala medier. Då blir det okej att inte ha lust. Att känna sig obekväm. Att det tar för mycket tid. Och de flesta av oss nickar instämmande till att ingen ska tvingas. Men varför inte, om det handlar om att sköta våra uppgifter bra? Om det handlar om verktyg som gör arbetet lättare och om det handlar om att finnas till för också de vi annars inte når?

I mina föreläsningsanteckningar stod länge att ”ingen ska tvingas” men nu finns där ett stort frågetecken. Fingrarna har lust att klicka fram att facebookprofil borde vara ett krav och att genomtänkt sociala medier närvaro och tillräckligt stora nätverk borde ge pluspoäng vid anställning. Men hjälp mig här lite, vad säger ni?

aamu

Kommentera gärna