Aja Baja Facebookzombie

alfons ipad

Pappa läser tidningen och vill inte leka med Alfons. ”Akta sågen” säger han när Alfons drar fram verktygslådan. Alfons hamrar och spikar.

Nummer sex i serien 10 fördomar mot sociala medier: Ingen är närvarande längre!

Det dyker upp med jämna mellanrum, förfasandet kring vårt mobilanvändande. Det kan vara en förälder som missar att bekräfta dottern som gjort mål på fotbollsträningen på grund av att hen scrollade igenom twitterflödet. Det kan vara nån som stannat upp och konstaterat att alla på bussen tittade ner i sina lysande skärmar som zombier på väg mot ingenting. Eller paret som sitter i soffan med varsin skärm och skrattar åt olika saker.

Gemensamt för de här varningsklockorna är: 1. De konstaterar att ingen längre är närvarande i det verkliga livet  och  2. de sprids ironiskt nog på sociala medier…

Men vänta nu här ett tag… Var det verkligen bättre förr?
Citatet här i början kommer från en svensk barnbok där den ensamstående pappan faktiskt inte orkar vara närvarande hela tiden och flyr in i dagstidningens värld. Barnbokens succé bygger på det igenkännande faktumet att barn vill alltid ha uppmärksamhet men att föräldrar inte kan eller orkar ge det hela tiden. Ibland måste de (föräldrarna alltså…) faktiskt få fly in i en annan värld. Men var det mer ok för att tidningen var i pappersformat? En tilläggsfråga är: var det verkligen så att för 20-30 år sedan så hängde föräldrar på sina barns träningar och hobbyn hela tiden? Min känsla är att det är ett ganska nytt fenomen på gott och ont. Det känns som att föräldrarnas egentid verkar ha krympt radikalt. Kan det till och med vara så att den fysiska närvaron har möjliggjorts av att man kan ha med sig jobbet/vännerna även på barnets fotbollsträning?

Och sen det där med bussen… Innan mobiltelefonerna så kastade vi oss alla glatt in i intressanta konversationer med främlingar i kollektivtrafiken… Eller?
Kanske vi läste tidning? Eller stirrade vi ut genom fönstret antingen apatiskt eller med drömmar som befann sig nån helt annanstans. Var vi verkligen mer närvarande då?
Kanske är din mobilzombiegranne på bussen inne i en djup konversation med sin bästa vän. Kanske hen läser en artikel av den senaste nobelpristagaren eller bara behövde piggas upp med en rolig film av en söt kattunge… Varför är de alternativen sämre än att tyst titta ut genom ett fönster?

Och sen till soffparet… Åtminstone sitter de i samma soffa! Jag har många minnen från min barndom som handlar om att pappor och mammor var på helt olika ställen. Ofta var pappor i garage och mammor i kök (vilket också har förändrats, men det är något för en annan blogg). Det är inget nytt att människor i parrelationer gör olika saker. Att de nu kan göra sina olika saker i samma soffa? Hur kan det vara odelat negativt?

Jag säger nu inte att allt det här nya med mobilanvändandet är positivt. Jag bara säger att problemet med vår närvaro inte är ett modernt problem.
Hur vi är närvarande har förändrats, men jag tror inte att det har blivit så mycket sämre.

Utmaningen till oss som kyrka är att kanske lite mindre oja oss över att allt inte är som förut och kanske lite mer fundera på hur vi kan anpassa oss till det nya sättet att vara närvarande.
Kanske det inte är så farligt om nån plockar upp sin mobil i Gudstjänsten, hen kanske bara vill dela sin gudsupplevelse med sin bästa vän?

Skulle det vara så illa?

 

2 thoughts on “Aja Baja Facebookzombie

  • Pingback: Aja baja Facebookzombie | Nyckelnbloggen

  • december 10, 2014 at 7:24 f m
    Permalink

    Du har så rätt i det här. Det var inte bättre förr. En sak jag ser som positivt är att föräldrarna nu åtminstone har en chans att veta var deras barn är. Jag minns att man nu gick någonstans efter skolan. Inte visste föräldrarna var man var eller vad man gjorde före alla kom hem.

    Och nej, inte var familjen oftare samlad då. Vi satt alla i varsitt rum i huset. Inte är det heller nytt att man mitt i festen ska uppdatera i Facebook istället för att ”vara närvarande”. Förr fanns det nog kameror och videokameror som drogs fram.

    Personligen tycker jag inte heller att se på en film tillsammans är speciellt mycket mera tillsammans än att se på olika saker i olika telefoner. Ofta berättar man ju ändå för den andra vad man skrattar åt eller läser om.

    Reply

Kommentera gärna