Aja Baja Facebookzombie

alfons ipad

Pappa läser tidningen och vill inte leka med Alfons. ”Akta sågen” säger han när Alfons drar fram verktygslådan. Alfons hamrar och spikar.

Nummer sex i serien 10 fördomar mot sociala medier: Ingen är närvarande längre!

Det dyker upp med jämna mellanrum, förfasandet kring vårt mobilanvändande. Det kan vara en förälder som missar att bekräfta dottern som gjort mål på fotbollsträningen på grund av att hen scrollade igenom twitterflödet. Det kan vara nån som stannat upp och konstaterat att alla på bussen tittade ner i sina lysande skärmar som zombier på väg mot ingenting. Eller paret som sitter i soffan med varsin skärm och skrattar åt olika saker.

Gemensamt för de här varningsklockorna är: 1. De konstaterar att ingen längre är närvarande i det verkliga livet  och  2. de sprids ironiskt nog på sociala medier…

Men vänta nu här ett tag… Var det verkligen bättre förr?
Citatet här i början kommer från en svensk barnbok där den ensamstående pappan faktiskt inte orkar vara närvarande hela tiden och flyr in i dagstidningens värld. Barnbokens succé bygger på det igenkännande faktumet att barn vill alltid ha uppmärksamhet men att föräldrar inte kan eller orkar ge det hela tiden. Ibland måste de (föräldrarna alltså…) faktiskt få fly in i en annan värld. Men var det mer ok för att tidningen var i pappersformat? En tilläggsfråga är: var det verkligen så att för 20-30 år sedan så hängde föräldrar på sina barns träningar och hobbyn hela tiden? Min känsla är att det är ett ganska nytt fenomen på gott och ont. Det känns som att föräldrarnas egentid verkar ha krympt radikalt. Kan det till och med vara så att den fysiska närvaron har möjliggjorts av att man kan ha med sig jobbet/vännerna även på barnets fotbollsträning?

Och sen det där med bussen… Innan mobiltelefonerna så kastade vi oss alla glatt in i intressanta konversationer med främlingar i kollektivtrafiken… Eller?
Kanske vi läste tidning? Eller stirrade vi ut genom fönstret antingen apatiskt eller med drömmar som befann sig nån helt annanstans. Var vi verkligen mer närvarande då?
Kanske är din mobilzombiegranne på bussen inne i en djup konversation med sin bästa vän. Kanske hen läser en artikel av den senaste nobelpristagaren eller bara behövde piggas upp med en rolig film av en söt kattunge… Varför är de alternativen sämre än att tyst titta ut genom ett fönster?

Och sen till soffparet… Åtminstone sitter de i samma soffa! Jag har många minnen från min barndom som handlar om att pappor och mammor var på helt olika ställen. Ofta var pappor i garage och mammor i kök (vilket också har förändrats, men det är något för en annan blogg). Det är inget nytt att människor i parrelationer gör olika saker. Att de nu kan göra sina olika saker i samma soffa? Hur kan det vara odelat negativt?

Jag säger nu inte att allt det här nya med mobilanvändandet är positivt. Jag bara säger att problemet med vår närvaro inte är ett modernt problem.
Hur vi är närvarande har förändrats, men jag tror inte att det har blivit så mycket sämre.

Utmaningen till oss som kyrka är att kanske lite mindre oja oss över att allt inte är som förut och kanske lite mer fundera på hur vi kan anpassa oss till det nya sättet att vara närvarande.
Kanske det inte är så farligt om nån plockar upp sin mobil i Gudstjänsten, hen kanske bara vill dela sin gudsupplevelse med sin bästa vän?

Skulle det vara så illa?

 

Dagen då mamma lärde sig skriva ”e-post”

Nummer fem i serien 10 fördomar mot sociala medier: det är så svårt!

Vi sitter framför datorn, jag skype3och min mamma. Vi har laddat upp med varsin extra large kaffemugg, med papper och med pennor i många olika färger. Jag förklarar. Jag ritar. Och jag visar. Jag ser framför mig alla pratstunder med barnbarnen som bor 400 km långt borta. Jag tänker på hur skärmen fylls av ungarnas grimaser, av färggranna teckningar och jag hör hur deras bubblande skratt ekar i högtalarna. Jag SKA lära mamma ringa skype.

Det är jag övertygad om. Åtminstone tills jag hör henne gå ut i köket och berätta för pappa att nu kan hon det där, nu kan hon skriva e-post!

Så tro mig, jag har förståelse för om du tycker det känns svårt. Jag förstår att man kanske måste ta väggarna till hjälp för att få kursorn till rätt ställe, att profilbilden kan hamna på tvären och att det där du trodde dig googla plötsligt blev din statusuppdatering. Jag förstår att det inte är så enkelt att komma ihåg skillnaden mellan e-post och skype och allt det där andra. Ibland glömmer vi som får syssla mera med det här (för att inte tala om de som vuxit upp med verktygen) att alla inte klickar till vardags.

Men man kommer långt med lite tålamod blandat med nyfikenhet. Eller redan med att logga in och klicka sig fram. Är du församlingsanställd men saknar en tålmodig dotter att dricka extra large kaffe med så kan du t.ex. gå på kurs. Eller varför inte be församlingens ungdomar om hjälp? Ordna en kväll där unga får lära de äldre i församlingen hur man skypar med barnbarnen, lyssnar den blomstertid på youtube eller läser Andetag-bloggen.

Jag har hört en klok kyrkoherde säga, att han inte riktigt förstår sig på allt det där som hans kolleger jobbar med i sociala medier men att det minsta han kan göra är att inte vara ett hinder för att arbetet ska gå vidare. För när man själv inte förstår kan det vara lockande att säga att det bara är trams och tidsslöseri. Om vi inte förstår och inte har nyfikenhet att lära oss så kan vi väl åtminstone uppmuntra andras nyfikenhet!

Det vi inte ser finns inte

Nummer fyra i serien 10 fördomar mot sociala medier: det finns så mycket ont på nätet!

Det är sant. Och det är hemskt. Man äcklas enda in i maggropen av att det finns typer som kan knacka fram ditt blod ska stritta ända till Sverige på sina tangenter. Man vill bara kräkas när man hör hur en liten hittar bilder på sig som får tårarna att rinna eller hur en ung på skärmen plötsligt ser sin egen hatgrupp. Det finns mycket ont på nätet. Det är sant. Och det är hemskt!

Det onda och det hemska är anonymitetsmöjlighetens och lågtröskelforumets avigsida. Det är nackdelen med verktygen som gör det enkelt att hålla kontakt. Men nätet är inte en verklighet avskild från vår fysiska utan en dimension av den. Det är en spegelbild av den värld vi lever i. Det är fysika kroppar som klickar fram hatmeddelanden och det är fysiska kroppar som får liten att mista nattsömnen. Sociala medier bara gör det enkelt för kropparna. Och visst är det obehagligt. Det är obehagligt när det onda blir synligt. Skolgårdsmobbningen eller rastskuffarna lämnar inte lika synliga spår för omvärlden. Och när vi inte ser det är det lättare att tro att det inte finns.

Ifall de små skulle slippa gråta tårar är jag beredd att stänga mitt facebook-konto. Jag kan radera mig från twitter och glömma att något som instagram överhuvudtaget existerat. Men jag tvivlar att det hjälper. Tvärtom. Oberoende hur vi kyrkanställda ställer oss på tvären så är internet här för att stanna. På gott och ont. Och då finns det inget alternativ än att hänga med.

Om vi kan få syn på och sätta stopp för ett enda mobbningsfall är det en orsak i sig att skapa profil och logga in. Om vi kan vara en lyssnande vuxen för en enda liten tårögd är det okej att det inte blev arbetstid kvar för gudstjänstförberedelser. Om vi kan överrösta en enda hatspridare med att sitta och prata gott på nätet så är det värt att budgeten gick en bärbar på minus.

nathat

Demonstration mot näthat

Söker prästjobb. Jag har bara några små kriterier.

Nummer tre i serien 10 fördomar mot sociala medier: Det där med sociala medier är inte riktigt min grej!

Jag söker jobb. Om det finns någon därute som behöver pastor så ryck mig i prästskjortsärmen. Jag har bara några små kriterier…

Jag använder inte telefon. Att vara anträffbar är viktigt men känner mig obekväm i att prata med luren i handen. Och om man en gång börjar med det där så sitter man plötsligt där och är anträffbar största delen av arbetsdagen. Det är tid som kan användas bättre. Och sen en annan sak. Jag är en stadsmänniska och det där med lantliv är inte riktigt min grej. Flera kilometer av olika transportmedel, osexiga gummistövlar och alla som känner alla (hur skiljer man längre på jobb och fritid?) – nej, det är ingenting för mig! Önskar därför att min kommande kallelse kunde begränsas till några centrala kvarter. Ska vi säga så?

Skulle du anställa mig? Nej knappast. För det är inte (eller åtminstone borde det inte vara) okej att ställa sådana krav. Är jag kyrkanställd så hör det till mina uppgifter att vara anträffbar. Det hör till att jag går ut till alla människor oberoende om de bor en hissresa eller tre bussbyten ifrån.

Men ändå är det argument som får applåder när de används om sociala medier. Då blir det okej att inte ha lust. Att känna sig obekväm. Att det tar för mycket tid. Och de flesta av oss nickar instämmande till att ingen ska tvingas. Men varför inte, om det handlar om att sköta våra uppgifter bra? Om det handlar om verktyg som gör arbetet lättare och om det handlar om att finnas till för också de vi annars inte når?

I mina föreläsningsanteckningar stod länge att ”ingen ska tvingas” men nu finns där ett stort frågetecken. Fingrarna har lust att klicka fram att facebookprofil borde vara ett krav och att genomtänkt sociala medier närvaro och tillräckligt stora nätverk borde ge pluspoäng vid anställning. Men hjälp mig här lite, vad säger ni?

aamu

Finns det RL (=real life) på webben?

Nummer två i serien 10 fördomar mot sociala medier: Det finns inte verkligt liv på webben!

Orden bubblar ur dem. Och inte bara orden, de kan prata med hela kroppen. Armarna viftar iver, fötterna stampar ilska och ansiktet formar sig till förvåning eller skratt. Inuti sig har också hon allt det där. Och hon skulle så gärna ta del. Men hon hinner sällan få muntur. Händerna svettas och orden grötar ihop sig. Efteråt hör hon den misslyckade meningen på repeat i sitt huvud. Hon ångrar att hon öppnat munnen. Varför har hon inte lärt sig att hon inte kan prata i grupp? Hemma sätter hon sig vid datorn och ögnar igenom diskussionstrådarna. Kommenterar. Ifrågasätter. Gillar. Tankarna och åsikterna hon bär på blir bokstäver på skärmen. Hur lätt som helst.

Någon borde väl berätta för henne att det inte finns verkligt liv på webben?

Hon gungar i sin stol och undrar vad de håller på med. Hon längtar. Om de bara fanns lite närmare… Plötsligt plingar det till i datorn och på skärmen ser hon två skrattande ansikten. Högtalarna skriker ”hej mormor” och snart får hon ta del av de nyaste grimaserna och populäraste leksakerna via Skype. Hon sitter där och lyssnar och skrattar och känner hur glädjetårarna vattnar kinderna. Tacksam för att hon ändå får vara en del av deras vardag.

Någon borde väl be mormor stänga av datorn och leva i verkligheten?

Hon drömmer om en stor latte med ett mjölkskumshjärta på. Om modetidningshögen på cafébordet och framförallt om de färggranna typerna runtomkring. Hon drömmer, samtidigt som hon skuffar vagn och kockar gröt. De små är självklart det bästa som hänt henne, men inte visste hon att det skulle behöva utesluta allt annat. Inte visste hon att de färggranna skulle tänka ”hon har ju ändå så fullt upp” och inte visste hon att de till stor del skulle ha rätt. Men när hon äntligen hör två små snarkningar, kokar hon sin latte och loggar in i vuxenvärlden. I ett diskussionsforum förvånas och skrattar och gråter hon med flera andra som blivit överraskade av vardagen. I bloggen får hon prata nyanser på läppstift och hon får göra det med vuxenröst. Och i väntan på att få skåla kaffe med de färggranna utbyter hon hur-mår-dun med dem i facebook.

Någon borde väl berätta åt henne att logga ut ur Facebook och logga in i vardagen. Det finns säkert några skjortor hon kunde stryka medan hon väntar på att de små vaknar?

Han kommer hem från skolan. Klickar på datorn och breder smörgåsen. Tv:n sätter han också på, det är mera hemtrevligt med lite ljud omkring. Joo han har fått höra att han inte borde tillbringa så mycket tid framför datorn. Att han borde gå ut och träffa människor i det verkliga livet. Men vem då och var ska han hitta dem? Han är så trött på att försöka. Han följer med en chatt. Han är inne där nästan varje kväll och njuter av att se rutan fyllas av text – att se liv!

Det är väl ändå tur att någon påpekat för honom att det inte finns verkligt liv på webben?

kaffe1

 

Man ska inte Facebooka i hängmattan!

Nummer ett i serien 10 fördomar mot sociala medier: Man blir beroende!

Jag känner klumpen i halsen och blekheten i ansiktet.  Försöker mumla fram ett försvar, men hans leende talar om att jag redan är stämplad. ”BEROENDE”. Han prickade den svaga punkten. Han ställde den fruktade frågan. ”Hur länge klarar du dig utan Facebook?”.

Idag är jag bättre förberedd. Jag har ju den några veckor långa webbfria semestern. Ni vet det där när man förkunnar sin kommande onåbarhet, ligger några veckor i hängmattan och kommer sen tillbaka med fräscha bilder och utvilade statusar. Onåbarhet verkar till och med vara lite trendigt, åtminstone i bloggvärlden. Och visst är det skönt! Att låta datorn bli lite dammig och ”glömma” telefonen på ljudlöst. Att låta kroppen sträcka på sig, ögonen se på något vackrare än skärmen och fingrarna knappra annat än tangenter.

Fast det är ju inte själva datorapparaten eller internet jag är beroende av. Jag kan bra semestra utan att ha tagit i bruk Facebooks nyaste inställningar eller ha laddat ner de nyaste apparna. Jag och min iPad kan mycket väl semestra på skilda håll. Men det är alla de där fina typerna, det är dem jag inte klarar mig utan! Mina vänner. Jag vill hänga med i hur min bror trivs i sin nya studiestad, jag vill följa med mina två små faddertjejers vardag och jag vill puffa, gilla och kommentera mina vänner. Vardag som semester. Att det nu råkar vara Facebook som gör det här mest enkelt för mig kan jag bara tacka och niga till.

Är det inte lite lyx att kunna webb-fasta? Det betyder att jag har vänner som jag kan ta en kopp kaffe med. En familj som väntar på mig när semestern börjar. Det betyder att det finns nummer i min telefon att välja mellan när jag behöver prata. För visst är vi alla beroende av andra människor? Men hur är det med den som bara har främlingen i chatten att prata med? Den som bara vågar samtala på ett anonymt diskussionsforum? Eller med den som bara blir bekräftad via Facebooks gilla-knapp? Ska man förkunna virualpausens lov för henne?

Nästa gång ska jag nog svara på den fruktade frågan med en motfråga: ”hur kan du låta bli att vara i Facebook, du som är präst och allt?”

touch_16_1280x850

Kanske någon behöver din puff?