En känsla av att kunna göra något

Makerkulturen handlar om att ta tillvara positiv frustrationsenergi. Det är en kultur där skapandet och kreativitet är i fokus. Sami Oinonen, företagare och föreläsare förklarar vidare.

little bits
Barn leker med Little Bits, ”som lego, men med elektronik”. Ett fantastiskt verktyg att främja kreativitet och lyfta fram makerkultur. Foto: Simon Lampenius. 

– Makerkultur är en slags gör-det-själv kultur. Det handlar också om att använda saker på fel sätt, men på ett positivt sätt. Det är vanligt att virka med virknål och garn. Men om man istället för garn använder videoband från gamla VHS-kassetter, vad kan man skapa då?

Makerkulturen tar avstamp hantverks-, slöjd- och uppfinnartraditionen, men kombinerar med ny teknik inom elektronik, kodspråk, 3D-printning och så vidare. Ett makerspace (eller hackerspace) är en fysisk plats där människor träffas för att lära sig, dela med sig och jobba ihop eller enskilt på sina projekt.

Sami Oinonen ger ett annat exempel. Cruiserbräden är populära just nu. Ett alternativ är att man går till marketen och köper ett cruiserbräde för 40 euro. Ett annat är att man bygger det själv. Man gör en version som är helt anpassad till sig själv, målar en egen logo på brädet, man lär sig limteknik då fanerskivan ska limmas och böjas i hemmaförhållanden. Då brädet är klart kan man testa och åka på det. Och samtidigt börja utveckla följande version…

Platser där idéer sås, gror och växer

Steven Johnson har skrivit boken Where good ideas come from (Kolla ett TED-talk med honom via denna länk) och han slår hål på myten/bilden av idéer som snabbt dyker upp i människans hjärna, som om en lampa skulle tändas. Han menar att idéer tar tid att utvecklas, men främst det att idéer behöver stötas och blötas med andra personer som har liknande tankar. Då kan en innovation uppkomma. Johnson har hittat ett mönster för detta, och hänvisar till café- och tekulturen som uppkom i England under upplysningstiden. Människor möttes på café, debatterade, bytte tankar och idéer, och nya idéer föddes. Därmed menar Johnson, att vi behöver ”hunch cultvating spaces”, där halvfärdiga tankar får mötas och bli nya innovationer.

Det behövs alltså fysiska utrymmen där nya idéer kan skapas. Runt om i världen ordnas det mässor, Maker Fairs, där de största samlar tusentals människor kring sina makerintresset. I Esbo ordnas en Mini Maker Fair i 17-18 oktober. En grundtanke i makerkulturen är att man testar på nya koncept.

– I samband med städdagen öppnades ett sycafé (ompelukahvila), berättar Sami Oinonen.

Man kombinerar alltså ett färdigt koncept, café, med en ny verksamhet, en möjlighet att för några euro låna en symaskin för att lappa och reparera eller sy något nytt. Man skapar plattformar där nyfikna och ivriga personer kan mötas. Ett annat exempel som Oinonen för fram är ”Köket är ditt på torsdag”, en möjlighet för olika människor att mötas kring matlagning. Oinonen menar också att det finns redan en massa färdiga plattformar, och visar en karta över alla grundskolor i Helsingforsregionen.

– I princip alla dessa skolor finns det en handarbetssal och en slöjdsal för elevernas undervisning. Men vad om dessa utrymmen skulle vara öppna?

Osannolika människokombinationer

Ett annat element i makerkulturen är att föra ihop osannolika kombinationer av människor. Till exempel att äldre och yngre möts. Den äldre generationen har kanske fysiskt hantverk som ”sitter i kroppen” medan den yngre generationen har erfarenhet av användning av IT. Om dessa kombineras kan något nytt och intressant skapas.

Tillåtet att misslyckas

Att bli entusiastisk, att lära sig och att dela med sig är fundament i makerkulturen. En nyckel är också att misslyckas. Det är tillåtet och egentligen nödvändigt att misslyckas, för att man ska komma vidare med sina idéer och utvecklas. Då man skapar något själv får man en positiv känsla. En känsla av att man kan något. Kanske också en känsla av att man kommer närmare sig själv, och närmare den som skapat en själv?

————————–

Sami Oinonen föreläste på Somecamp, ett seminarium om webb och ungdomsarbete i maj 2015. En ny upplaga av Somecamp arrangeras 10-11.5.2016, kolla webbsidan för mer information.

Blogginlägget kommer att publiceras i tidningen Nyckeln 4/2015.

Vad gör vi med dem som inte ”hänger med”?

4967987029_e2306373b9_bSociala medier experten Emanuel Karlsten skriver i en krönika i Dagens nyheter om de digitala klyftorna. Om det faktum att 28 % av de svenska internetanvändarna inte finns på sociala medier och att över 10 % av befolkningen står helt utanför internet. Det handlar till stor del om de äldre som står utanför och det här är förstås något som vi som jobbar i kyrkan måste fundera på och brottas med.

För visst blir det ett problem när nästan allt måste göras på nätet om man inte förstår hur det funka. betala räkningar, beställa biljetter, få de senaste nyheterna. Då kan det säkert kännas som ett svek när också församlingen går över till digital kommunikation.

Men svaret ligger nog inte i att benhårt hålla sig kvar de traditionella kommunikationsmetoderna. Dels är de betydligt dyrare och dels är de inte i närheten av lika flexibla eller interaktiva. Det jag däremot efterlyser är fler internet, ipad och smartphone kurser i församlingarna. Det är en ny form av diakoni som på riktigt kan motverka isolation och ensamhet. Emanuel har helt rätt när han säger att det är dags att vi alla tar vårt ansvar i att inkludera de äldre i den digitala världen.

Tänk er scenariot att Astrid 86 sett fram emot dagträffen i församlingshemmet hela veckan, en av få möjligheter att få träffa sina vänner. Men så slog blixthalkan till och hon vågar inte ge sig ut på vägarna. Vad om hon då skulle kunna koka sin kopp kaffe hemma. koppla upp sig på skype och delta i träffen tryggt hemifrån? Vore inte det ganska fint?

Mobilappar – ett hot för kyrkan?

religionsappar

En av de största tekniksajterna Gizmodo har gjort en djupdykning bland de religiösa mobilapparna. Det är alltid intressant att se hur kyrkan framstår från ett utifrån perspektiv.

Ett intressant konstaterande är att religionen som en gång var den drivande inom informationsteknologi (t.ex. tryckpressen) nu har hamnat rejält på efterkälken när det gäller det senaste: mobilappar.

Artikelförfattaren gör intressanta paralleller till hur sättet att förhålla sig till tro förändrades i samband med att bibeln blev tillgänglig för folket. På samma sätt förändrar den ständiga uppkopplingen sättet att vara troende idag.

Ett citat från en forskare på området:

When a new technology, such as the printing press or the Internet, unleashes massive cultural change, the challenge to religion is immense. Cultural developments change how God, or the ultimate, is thought of and spoken about.

Två intressanta saker som vi också noterat när vi pratat sociala medier i kyrkan är för det första att man inte litar på teknologin för att föra andliga, själavårdande samtal eller böner i sociala medier. Artikelförfattaren anser det lite lustigt när folk litar på teknologin när det gäller att skicka intima bilder till varandra s.k. ”sexting”.

För det andra så minskar det religösa app och sociala medie användandet behovet av att fysiskt komma till kyrkan om man kan uppfylla flera av de religiösa behoven i sin telefon.
Det är många som ser det här som ett reellt hot mot kyrkan och därför motsätter sig alltför stora satsningar på sociala medier. Man menar att digitala möten inte är lika värdefulla som fysiska möten.

Frågan som kyrkan behöver svara på är hur man förhåller sig till den här nya verkligheten. Precis som man fick tänka om när Bibeln blev tillgänglig för alla att läsa så måste man tänka om nu igen.

Vågar vi föra andliga samtal på Facebook eller whatsapp?

Vågar vi erbjuda digitala möten istället för fysiska?

Vad tycker du?

 

Twitter, alkohol och blivande ärkebiskop. Bra kombo?

Att twittra ut en bild från hur man går ut och tar en öl efter jobbet är i de allra flesta världar inte särskilt kontroversiellt.
Men i den nordiska kyrkokulturen så är det sannerligen ingen självklarhet hur man kan och ska bete sig kring alkohol och sociala medier. För visst är det viktigt vilka signaler man sänder ut.
Jag har haft den här diskussionen i flera omgångar och nu senast i fredags med en mycket erfaren och kompetent präst som själv kan ta ett glas vin till maten men som inte skulle lägga ut en bild.

Grundtanken är att det är för många som skulle bli upprörda eftersom kyrkan så starkt uppfattas vara mot alkohol och att kanske facebook inte är platsen för att provocera eller starta diskussion.

Problemet är ju dock att åtminstone i den Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland så finns det ingen entydig bild på hur man ska hantera alkoholfrågan. Ska vi visa upp kyrkan och kyrkliga anställda som absolutister i hänsyn till de som tycker att det ska vara så? Eller ska vi kanske med ett och annat instagrammat vinglas berätta hur det för många kyrkliga anställda inte är ett problem?
Har vi ett ansvar att slå hål på myten om kyrkan som en alkoholfri zon, att visa att även den som brukar alkohol är välkommen i kyrkan? Eller är den här frizonen istället något värdefullt som vi har tappat och som vi måste ta tillbaka? Det finns ju trots allt många människor som behöver och är tacksamma för alkoholfria zoner.

Det som fick mig att börja fundera på det här var en tweet från Sveriges blivande ärkebiskop Antje Jackelén som ganska tydligt visar hennes ståndpunkt i frågan.


Så vad tycker du?
Kan den som är kyrkligt anställd dela bilder på sitt eventuella drickande?

/Daniel